livet

kanske är det dags att vårstäda bland sina vänner. jag blir ledsen när jag inser att alla andra som mått dåligt runt mig slipper vandra med ärrade armar. är det meningen att jag ska ha med mig alla ärr som ngnslags läxa i livet? jag drömmer fortfarande om att vakna utan ärr, att de en morgon ska vara försvunna, att de ska vara såpass borta att de inte ens kommer fram när det är kallt. men jag vet att det aldrig kommer hända. Ibland drömmer jag även om att få vara precis som en vanlig tjej. Dedär svala ansiktena på bussen med jämn hy och långt hår. de som håller koll på modet och faktiskt har kroppar som passar i det. Jag önskar många gånger att jag kunde vakna upp så. kriget i mig själv. Jag vet att jag aldrig skulle kunna leva så, leva i jakt på perfektion, jag skulle kväva mig själv. men ibland undrar jag om den insikten inte kunde slagit mig på ngt annat sätt än vägen den hittills valt..