har egentligen inget vettigt att säga eftersom jag inte är ute på några särskilda äventyr. jag lider av hosta och kanske ngnslags längtan. en längtan efter något mer. men jag antar att man tillslut inser att det man redan har är det man längtar efter, fast oftast märker man det försent.
Jag låg i hängmattan här om dagen och blundade. slöt ögonen och färdades tillbaka till barndomen. ibland är dåtidens vägg så väldigt tunn att man bara behöver blunda för att nå dit. ibland är dåtidens vägg som betong - då finns det bara tårar i nutiden och en påtaglig känsla av att aldrig kunna återvända.
väntar du på mig tills jag återvänder? en svalas färd över haven.
No comments:
Post a Comment