wow min mobil är helt flippad. helt plötsligt når den inga nummer. blir väl in till stan för att lämna in skiten. annars idag har jag bytt till stav i läppen, töjt septum till 4mm (är jättenöjd), skaffat en ny kompis, framtida dejt och käkat sjukt goda wienerbröd. puss
wow jag vet inte. blir så ledsen och arg och ledsen igen. mest för att jag själv har byggt upp så mkt luftslott på knappa tre veckor, fan för dig, FAN för jävla dig. hatar att tänka att jag inte är den första, eller sista, som känner såhär. men jag faller ju, gör ju magplask i din jävla självgodhetspool, du är som staffan, en charmig jävla drake och jag sitter mitt i grytan. Men jag antar; ge mig ngn månad och jag har redan glömt dig. Fast just nu gör det ont, att jag är så korkad. "vill ju bara bli älskad" vill bara orka älska mig själv. ska försöka sova även om det är segt, puss om det är någon kvar i stormen
jadu, kaptenen är på äventyr igen. jag .. jag vet inte. vill ha dig, finnas i ditt liv, hålla din hand. inget mer. hjälpa laga fixa. varför får hon veta saker jag inte får veta? jag vill bara veta. "det har hänt mer saker som ingen vet om" jaha, ja, fan. har jag inget intressant att berätta? män och deras behov, om hur man förtränger saker för att slippa minnas, om min familj, barndom, rädslor och sorg. om tankar och framtiden och bruk och missbruk och insikt och avsikt. fattar att du bär på ett jävla mörker men det skadar dig mer såhär, jag vet väl, eller? kanske inte är tillräckligt. Antar att det folk säger är sant, modersinstinkt, men jag vill inte fungera när du lider. hatar att inte kunna hjälpa andra. eller mig själv. men du är trevlig, kanske blir det ännu svårare att låta bli. Fast Jag verkar dock lära mig lite hur du fungerar, det finns alltid en chans. godnatt
du gör mig tokig eftersom du gör mig helt tom. du får mig att gråta utan att veta om det och det känns som om jag aldrig når fram till dig. Som om jag inte är tillräckligt cool.. Jag vill bara veta vad du tänker, om jag lämnar ngt avtryck. Alls. Kanske är jag för cool för dig? Jag inbillar mig så mkt när du inte är här, och när du är. Det är så inte värt det men hur låter man bli. Fan. Dig.
kaptenen är inte här. jag känner mig mer som en spillra. som om mitt liv rinner mig ur händerna, på riktigt denhär gången. är rädd att ingenting tar slut, att jag vaknar en dag och inser att det gått för långt. att jag passerat gränsen. att det inte var så lätt att säga nej. vakna och inse att man tappat kontrollen
du trollar med mig. jag kan tricken men ändå blir jag förtrollad. som att se korten försvinna och veta varför men ändå undra hur. tröttnar jag så fort på människor? det vore synd. Men kanske behöver jag bli förtrollad på olika sätt att jag aldrig kan stanna. jag vet vad jag borde göra men gör tvärtemot och du vet ju uppenbarligen precis hur jag fungerar och det gör mig ännu mer frustrerad när jag bevisar för oss båda att du har rätt, igen. men jag visste att jag skulle skriva - och jag visste att du också väntade på svaret. jag önskar att jag kunde förvåna, överraska, förtrolla en gång. men jag måste öva. men vem frågar man? kanske ska man tala med gåsen om det kanske kan ge klarhet i sinnet. troligen inte. det här är magi.
åker nattbuss hem för första gången i mitt liv och jag är ovanligt pigg. kaos i hjärnan, en gnagande tanke om att jag borde göra ngt, ta ett beslut. men jag skjuter verkligheten framför mig så långt det bara går för jag hatar att besluta om saker när jag inte har den blekaste om vad som vore det bästa beslutet.. och i mitt läge tabbar man sig inte gärna.. jag är en hora när jag är full, jag är en hora när jag är nykter. jag är alltså ett svin i alla tillstånd. ett svin och samtidigt en liten flicka. saker och ting kunde vara enklare men jag måste väl också få en släng av all världens skit ibland. Tanken lämnar mig ensam, utan ord.
det där med att njuta. jag längtar efter mer men samtidigt så är jag rädd, eller kanske inte rädd. kanske bara van att tänka. för att tänka det slipper man inte, även om att bara känna kanske vore bäst just nu. jag får precis vad jag vill ha och har alla möjligheter att få mer. lämnar jag ngt bakom mig? har jag redan lämnat allt? nä det vill jag inte tro att jag har. living life to it fullest om det heter så. jag bygger och skapar med mig själv som verktyg. för att imponera på någon? kanske, men mest för att imponera på mig själv, testa mina egna gränser. fast jag kanske bara antar att mitt agerande ska hjälpa mig för inget sånt kan jag säkert veta.
kanske är det dags att vårstäda bland sina vänner. jag blir ledsen när jag inser att alla andra som mått dåligt runt mig slipper vandra med ärrade armar. är det meningen att jag ska ha med mig alla ärr som ngnslags läxa i livet? jag drömmer fortfarande om att vakna utan ärr, att de en morgon ska vara försvunna, att de ska vara såpass borta att de inte ens kommer fram när det är kallt. men jag vet att det aldrig kommer hända. Ibland drömmer jag även om att få vara precis som en vanlig tjej. Dedär svala ansiktena på bussen med jämn hy och långt hår. de som håller koll på modet och faktiskt har kroppar som passar i det. Jag önskar många gånger att jag kunde vakna upp så. kriget i mig själv. Jag vet att jag aldrig skulle kunna leva så, leva i jakt på perfektion, jag skulle kväva mig själv. men ibland undrar jag om den insikten inte kunde slagit mig på ngt annat sätt än vägen den hittills valt..
nya bud, planer som ändras, hela tiden, varje andetag. ibland har jag fått ont när jag vetat att varje ord, steg, tanke är ett val. Man kan i evighet undra vad som skulle hänt om man sagt eller gjort ngt annat. mest ont gör det att tänka på om hon överlevt också, hur hade allt sett ut då? (Eller hur hade det sett ut om hon överlevt men inte jag..?)
hursomhelst, han har fått ett jobb vilket är underbart, men det innebär att jag blir ensam hos honom större delen av de dagarna jag hälsar på. vill vara fullt ut glad för hans skull men...
jag känner mig tung i själen trots att det är nästan sommar. är så väldigt trött hela tiden, är för trött för att somna, för trött för att vakna, för trött för att lyssna, tänka, tala, skapa, plugga. men allt jag väljer är ett val och i evighet kan man undra hur det skulle blivit annorlunda på ngt vis.
det finns ingen logik i mina tankar, de tänker sommarhöstvår, slukar alla årstiders musik utan reflektion. dåtid och nutid i en stor musikalisk röra. men det låter mig undvika att somna på bussen.
Jag önskar oftare att jag vore en riktig tjej, som de där oåtkomliga tjejerna på bussen.
